Wikipedia

Gustaf Mauritz Armfelt

svensk hovman, diplomat, officer, universitetskansler, en av rikets herrar och friherre samt finländsk statsman och greve
Ej att förväxla med Gustaf-Mauritz Armfelt.

Gustaf Mauritz Armfelt, född 31 mars 1757 på Juva kaptensboställe i Tarvasjoki, död 19 augusti 1814 i Tsarskoje Selo, var en svensk friherre, finländsk greve och hovman.

Gustaf Mauritz Armfelt
Gustaf Mauritz Armfelt klädd i generalsuniform. Porträtt av Josef Maria Grassi, 1801.
Titlar
Tidsperiod 1757–1814
Överståthållare i Stockholm
Tidsperiod 1792
Utnämnd av Gustav III, på dödsbädden
Företrädare Adolf Fredrik Munck
Efterträdare Carl Vilhelm Modée
Sveriges minister i Neapel
Tidsperiod 1792–1794
Utnämnd av Hertig Karl (förmyndarregeringen för kronprinsen Gustav IV Adolf)
Företrädare Georg Gustaf Wrangel
Efterträdare Johan Claes Lagersvärd
Sveriges minister i Wien
Tidsperiod 1800–1802
Utnämnd av Gustav IV Adolf
Företrädare Jacob De la Gardie
Efterträdare Gustaf von Düben
Tidsperiod 1812–1814
Utnämnd av Alexander I av Ryssland
Tidsperiod 1812–1813
Utnämnd av Alexander I av Ryssland
Företrädare Fabian von Steinheil
Efterträdare Fabian von Steinheil
Andra titlar En av rikets herrar
Yrke Militär
Övrigt arbete Ambassadör
Kammarherre
Generalguvernör
Militärtjänst
I tjänst för SverigeSverige
RysslandTsarryssland
Försvarsgren Armén
Tjänstetid ca. 1780–1810
Grad Generalmajor
Enhet Livgardet
Befäl Nylands infanteriregemente
Slag/krig Gustav III:s ryska krig

Svensk-franska kriget Dansk-svenska kriget

Finska kriget

Utmärkelser En af rikets herrar
Serafimerorden
Kommendör med stora korset av Svärdsorden
Riddare med stora korset av Svärdsorden
Andreasorden
Elefantorden
Sankt Georgsorden
Alexander-Nevskij-orden
Sankt Vladimirs orden
Malteserorden
Personfakta
Smeknamn Gösta Armfelt
Född 31 mars 1757
Tarvasjoki, Finland (dåvarande Sverige)
Åtalad Konspiration mot förmyndarregeringen för kronprinsen Gustav IV Adolf
Dom/straff Armfelt dömdes 1794 till döden av Svea hovrätt men hade lämnat landet och blev landsförvisad 1794–1797. Efter att Gustav IV Adolf blivit myndig kung återtogs domen 1799. Armfelt utvisades från Sverige 1811 av Bernadotte.
Död 19 augusti 1814 (57 år)
Tsarskoje Selo, Ryssland
Begravd familjegraven i Halikko kyrka
Släkt
Frälse- eller adelsätt Armfelt
Sätesgård Åminne herrgård
Far generalmajor Magnus Wilhelm Armfelt
Mor Maria Catharina Wennerstedt
Familj före gifte
Partner Grevinnan Magdalena Rudenschöld (1766–1823) var hans älskarinna 1785–1793
Familj
Gift 7 augusti 1785
Drottningholms slott
Make/maka grevinnan Hedvig Ulrika De la Gardie
Barn Se texten
Familj utan gifte
Partner skådespelerskan Mademoiselle L'Eclair
Barn Mauritz Clairfelt (1780–1841)
Familj 2 utan gifte
Partner 2 Wilhelmine av Kurland (under exilen i Kurland 1794–1799)
Barn Gustava Wilhelmina Charlotta (Mina) Armfelt (1798–1863), och Adelaide Gustava Aspasie (Vava) Armfelt (1801–1881)
Gustaf Mauritz Armfelt på äldre dagar.
Gustaf Mauritz Armfelt på äldre dagar.
Friherrliga ätten Armfelts vapen

Armfelt var son till generalmajor Magnus Wilhelm Armfelt och hans hustru Maria Catharina Wennerstedt. Han var student vid Kungliga Akademien i Åbo 1770–1771 och Amiralitetsskolan i Karlskrona 1771–1773, blev gardesfänrik vid hovet 1774 men var tvungen att lämna Sverige 1778 efter att ha varit inblandad i en duell. Han bodde i Paris till 1780.

Armfelt blev Gustav III:s gunstling och gjorde en lysande karriär, inte bara som militär utan också i den kulturella världen. Han var chef för Kungliga Dramatiska Teatern och en av de första ledamöterna av Svenska Akademien. Efter Gustav III:s död anklagades han för en politisk konspiration och landsförvisades. Senare spelade han som Alexander I av Rysslands rådgivare en viktig roll i Finlands historia.

Biografi

redigera

Uppväxt

redigera

Armfelt föddes 1757 som det äldsta barnet till Magnus Wilhelm Armfelt och Maria Wennerstedt född i adelsätten Wennerstedt. Fadern var militär och deltog som ung i slaget vid Villmanstrand. Senare gick han i fransk krigstjänst och stred bland annat i Flandern med fältmarskalken Moritz av Sachsen. Efter att ha återvänt till Sverige blev fadern till slut generalmajor och landshövding i Åbo. Modern stammade från flera anrika adliga släkter. Familjen bodde till en början på Juva kaptensboställe utanför Åbo. Senare köpte de Åminne herrgård som blev släkten Armfelts stamgods under mer än hundra år.

Armfelt hette från början bara Gustaf, inom familjen kallad Gösta. Mauritz var ett eget tillägg som en tribut till härföraren Moritz av Sachsen. Han studerade i hemmet för en informator och kom senare till Åbo för högre studier. År 1771 påbörjade han officersutbildning vid amiralitetsskolan i Karlskrona. Han tjänstgjorde därefter en tid i Stockholm men efter att varit inblandad i en duell lämnade han landet 1778 och begav sig ut på en resa genom Europa som adjutant till Göran Magnus Sprengtporten.

Gustav III:s gunstling

redigera
 
Armfelt avporträtterad 1785 av Adolf Ulrik Wertmüller. Armfelt är iklädd skytisk dräkt.

Då Gustav III besökte Spa i Belgien 1780 uppsöktes han av Armfelt, som från detta möte blev kungens förklarade gunstling. Han var en av följeslagarna i Gustav III:s italienska resa och överhopades med titlar och ärebetygelser: kapten vid livgardet av kronprins Gustav Adolf 1781, överkammarjunkare 1783, direktör för Kungliga Svenska Dramatiska Teatern och Operan, ledamot nr 110 av Kungliga Musikaliska Akademien 1788,[1] ledamot av Svenska Akademien 1786–1794, generaladjutant och överste för Nylands infanteriregemente 1787 efter farbrodern Carl Gustaf Armfelt.

Armfelts älskarinna Magdalena Rudenschöld skrev i sina memoarer att Armfelt skulle "hava låtit hugga sig i stycken för att försvara konungen".[2] Få brevväxlingar mellan en kung och hans undersåte som bära en så starkt personlig prägel som den mellan Gustav III och Armfelt. På sommaren 1789 skrev Armfelt exempelvis till kungen: "Jag förgäter alltid, då jag talar och även då jag skriver till Eders Maj:t, att det är till min konung jag vänder mig. Jag tänker endast på att det är för min bästa, ömmaste vän, som jag öppnar mitt hjärta; och jag skulle vilja se honom lyckligare, segerrikare, mera älskad av sina undersåtar och mera fruktad av sina fiender, än någon dödlig någonsin varit."[2]

Armfelts roll vid Gustav III:s hov var främst teatermannens. Han verkade som författare, iscensättare och skådespelare. Den av hans teateruppsättningar som blev särskilt framgångsrik var sång- och lustspelet Tillfälle gör tjuven som uruppfördes 1783 på Ulriksdals slottsteater med Armfelt själv i en av rollerna. Pjäsen anses ha en viktig teaterhistorisk betydelse då den introducerade genren vaudeville i svensk teater.[3] I egenskap av att vara en begåvad teaterman samtidigt som han var kungens nära vän och samtalspartner kunde Armfelt göra en lysande karriär inom teatervärlden. 1786 utsågs han till chef för Operan och två år senare till chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Det var också i egenskap av den ledande teatermannen som Armfelt blev ledamot av den nyinstiftade Svenska Akademien 1786. Han valdes med stor enighet in av de tretton första ledamöter som Gustav III själv hade utsett och blev vid 29 års ålder den yngste i sällskapet.[4]

Som militär deltog Armfelt i Gustav III:s ryska krig 1788–1790 och blev i slaget vid Savitaipal 1790 allvarligt sårad i axeln. Han sändes även till Dalarna för att värva friskaror till kriget. Efter kriget utnämndes han till generalmajor och serafimerriddare, och blev samtidigt kansler för Kungliga Akademien i Åbo. Några politiskt betydelsefulla poster fick han inte förrän 1790, då han ledde fredsförhandlingarna med Ryssland i Värälä.

Armfeltska konspirationen

redigera
Huvudartikel: Armfeltska konspirationen
 
Gustaf Mauritz Armfelt i Neapel 1793. Porträttet visar Armfelt sittande framför bysterna av Gustav III (benämnd den ’’Gudomlige Gustaf’’) och Julius Caesar (benämnd den ’’Gudomlige Caesar’’). På Gustafs byst står skrivet, under en strålande Polstjärna, på latin ’’J. Caesari. Virtutib. et. fato. similis.’’ Vilket på svenska blir ’’Lika dygdig som Julius Caesar, och mötte samma öde.’’. I sitt knä håller han en öppen bok som handlar om Mordet på Caesar. Porträtt av Louis Gauffier.

Efter Gustav III:s död var Armfelt ledande i den grupp av oppositionella gustavianer som var kritiska mot Gustaf Adolf Reuterholm, den starke mannen i förmyndarregeringen för Gustav IV Adolf. Reuterholm och Armfelt, som också var sysslingar, hade varit rivaler sedan ungdomsåren och avskydde varandra.[5] Reuterholm utnämnde 1792 Armfelt till minister i Neapel, vilket var ett sätt att förpassa honom långt från händelsernas centrum. Den förbittrade Armfelt ansåg att förmyndarregeringen stred mot Gustav III:s sista vilja och hade lösa planer på att störta Reuterholm. Revolutionsplanen gick i korthet ut på att med hjälp av ryska påtryckningar tvinga fram en regimförändring och tillsätta en ny regering där den ännu omyndige kronprinsen skulle ha inflytande. Armfelt beskrev sina planer och sin upprördhet över Reuterholms regerande i brevkorrespondens med bland andra Magdalena Rudenschöld och Johan Albrekt Ehrenström men genom ett omfattande spionnätverk upptäckte Reuterholm hans planer, särskilt hjälpte Armfelts medarbetare i Italien Johan Claes Lagersvärd Reuterholm[6], och Armfelt dömdes 1794 till döden av Svea hovrätt. Då hade han dock redan satt sig i säkerhet i Kaluga i Ryssland, där han var landsförvisad 1794–1797. Armfelt bodde bland annat i Dresden och Berlin 1797–1799 och i hertigens av Kurland familj i Schlesien och Böhmen 1799–1802. Efter att Gustav IV Adolf blivit myndig kung benådades Armfeldt 1799 och hans karriär tog ny fart. Han blev Sveriges minister i Wien 1800–1802, militärkommendant över svenska Vorpommern och överbefälhavare vid Västra armén i kriget mot Frankrike 1804–1807. Han återkallades också som ledamot av Svenska Akademien 1805, men uteslöts ånyo efter landsförvisningen 1811.

Armfelt utnämndes i mars 1808 till överbefälhavare över Västra armén och ledde infallet i Norge på våren och försommaren under dansk-svenska kriget 1808–1809. Trots segrar vid Lier och Mobekk slutade företaget snöpligt och han skildes i onåd från befälet i augusti 1808. Efter revolutionen i mars 1809 återfick han sitt befäl men entledigades redan i september ånyo från detta.[7]

Tillbaka i Finland

redigera

1809 eller 1810, efter finska kriget och förlusten av Finland till Ryssland, beslutade Armfelt att flytta tillbaka till Finland. Han kunde inte acceptera att Jean Baptiste Bernadotte, en av Napoleons före detta generaler, var utsedd till tronarvinge efter Karl XIII och Vasaätten. Kronprinsen kom till Sverige 1810 och regerade de facto efter det. Armfelt utvisades 1811 och flyttade tillbaka till Finland, gick i tjänst hos tsar Alexander I av Ryssland och blev dennes generaladjutant, ordförande vid Kommittén för Finska Ärenden, tillförordnad generalguvernör i Finland, samt upphöjd till greve i finländska riddarhuset 1812 och kansler för Kejserliga Akademien i Åbo, före detta Kungliga Akademien i Åbo. Gustav Mauritz Armfelt anbefallde starkt tsar Alexander I att upprätthålla den gällande svenska 1734 års lag i Finland och godkänna landets status som autonoma Storfurstendömet Finland under den ryske tsaren.

Armfelt hade stort inflytande i Alexanders beslut att 1812 inlemma det så kallade Gamla Finland (det vill säga redan i 1721 och 1743 till Ryssland förlorade områden och därmed gammalt från ryskt perspektiv) i storfurstendömet och flytta huvudstaden från Åbo till Helsingfors.

Död och eftermäle

redigera

Armfelt led av hjärtproblem som förvärrades av hans krigsskador. Efter en tids vacklande hälsa avled han 1814 i sitt hem utanför Sankt Petersburg, 57 år gammal. Den ryske kejsaren förordnade en statsbegravning vilken ägde rum i Finska kyrkan i Sankt Petersburg den 25 augusti. Armfelts kista fördes därefter med ett örlogsfartyg till Åbo där den döde mottogs av en stor procession och kistan nedsattes sedan i familjegraven i Halikko kyrka.[8]

Armfelt ärades i Sankt Petersburg och Åbo men i Sverige förbigicks hans död med tystnad. Samtidens biografiska skrifter och minnesbilder som i de flesta fall kom från Armfelts fiender var ytterst kortfattade. Det var först på 1880-talet när Elof Tegnér utgav en biografi i tre delar som det börjades ges en rättvisare och mer nyanserad bild av Armfelt.[9]

Armfelts förhållanden och barn

redigera

Gustaf Armfelt hade flera förhållanden och barn. Mest känd var grevinnan Magdalena Rudenschöld (1766–1823), som var hans älskarinna 1785–1793. Med den parisiska skådespelerskan mademoiselle L'Éclair hade han en son Mauritz Clairfelt (1780–1841). Under exilen i Kurland 1794–1799 var han gäst hos den kurländske hertigen Peter von Biron och blev älskare åt såväl hans hustru Dorothea von Medem som dotter; med Dorotheas dotter Wilhelmine av Kurland skall han ha haft två döttrar, Gustava Wilhelmina Charlotta (Mina) Armfelt (1798–1863) och Adelaide Gustava Aspasie (Vava) Armfelt (1801–1881). Mina uppgavs officiellt vara dotter till kusinen Fredrik Armfelt. Vava adopterades 1812 till adliga ätten Armfelt.

Han gifte sig 7 augusti 1785 på Drottningholms slott med grevinnan Hedvig Ulrika De la Gardie (1761–1832), dotter till greve Carl Julius De la Gardie och grevinnan Magdalena Christina Stenbock.

Barn (i äktenskapet):

  1. Maria Magdalena Catharina Augusta Armfelt, (1786–1845), grevinna
  2. Gustaf Fredrik Armfelt, (1788–1789).
  3. Carl Armfelt, född och död 1788.
  4. Magnus Armfelt, född och död 1788.
  5. Gustaf Magnus Armfelt, (1792–1856), generalmajor, greve
  6. Alexander Armfelt, (1794–1876), kapten, ministerstatssekreterare, verkl. geheimeråd, greve
  7. Constantin Armfelt, (1796–1797), död i Kaluga, Ryssland.
  8. Carl Magnus Wilhelm Armfelt, (1797–1878).

Gustaf Mauritz Armfelt är begravd i familjegraven i Halikko kyrka i sydvästra Finland,[10] i närheten av sina gods Åminne herrgård vars karaktärhus han förnyade 1811–1814.

Utmärkelser

redigera

(Baserat på okulär bedömning på de porträtt som finns på denna sida)

Grader och titlar

redigera

Bibliografi i urval

redigera

Se även

redigera

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771–1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 84 (2., rev. och utök. uppl.). Stockholm: Musikaliska akad. Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X (inb.) 
  2. ^ [a b] Grimberg, Carl. ”285 (Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/7/0287.html. Läst 21 juli 2022. 
  3. ^ Stig Ramel Gustaf Mauritz Armfelt 1757–1814, sid. 43–44
  4. ^ Ramel, sid 73–78
  5. ^ Lindqvist, Herman (2014). När Finland var Sverige: historien om de 700 åren innan riket sprängdes (Ny utg.). Bonnier. sid. 410. ISBN 978-91-0-014277-3. Läst 14 oktober 2024 
  6. ^ Lampa, släkt i Svenskt biografiskt lexikon (1977–1979), läst den 1 oktober 2017.
  7. ^ Stawenov, L: Gustaf Mauritz Armfelt i Svenskt biografiskt lexikon (1920)
  8. ^ Ramel, sid 337–347
  9. ^ Ramel, sid 349–50
  10. ^ Åstrand, Göran (1999). Här vilar berömda svenskar. sid. 17 
  11. ^ [a b] ”Gustaf Mauritz Armfelt - Historiesajten”. historiesajten.se. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=57. Läst 5 oktober 2023. 

Källor

redigera

Vidare läsning

redigera

Externa länkar

redigera
Politiska uppdrag
Företräddes av
Fabian von Steinheil 		 Finlands generalguvernör
1812–1813 		Efterträddes av
Fabian von Steinheil
Kulturtitlar
Ny titel  Stol nummer 14 i Svenska Akademien
1786–1802 		Efterträddes av
Malte Ramel
Företräddes av
Johan Murberg 		 Stol nummer 17 i Svenska Akademien
1807–1811 		Efterträddes av
Gustaf af Wetterstedt
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gustaf_Mauritz_Armfelt&oldid=56134860”